Distans

Efter min miss med bilen så tänkte jag att nu har jag i alla fall gott om tid till att springa, något positivt med det hela. Ja gott om tid hade jag och det behövdes med för detta var det sämsta passet på länge. Jag väntade på att Fred skulle komma hem och så gav vi oss ut tillsammans men redan utanför dörren så kändes det tungt. Magen är fortfarande inte som den ska och efter ca 2 km började jag få riktigt ont i min axel och sen la dessutom alla gpssatelliter i hela Lund av på samma gång för helt plötsligt gick det inte att spåra oss lägre. Hatar verkligen när det händer, jag tycker om att se hur fort jag springer, hur långt och allt det där. 

De första 7 kilometrarna (hela passet typ) gick extremt långsamt och var riktigt jäkla tunga, stackars Freddie fick stå ut med mitt tempo och hejade på mig. Jag hade tänkta ett vi skulle fota lite bilder till bloggen idag men eftersom jag höll på att dö och sprang hop krupen som en ostbåge så blev det ingenting med det. Men de sista 3 kilometerna så släppte det faktiskt och allt kändes mycket bättre och vi kunde få upp farten lite. Jag vet inte exakt hur fort vi sprang på grund av strulet med satelliterna men jag tror vi sprang 10 km på runt en timme så sluttiden blev inte så illa. Jag tror också att det var väldigt nyttigt för mitt huvud att jag kämpade mig igenom passet och känna att det faktiskt släppte på slutet.